November - möjligen den tråkigaste månaden på hela året under våra breddgrader: mörk, molnig, kylig, blåsig.  Nature vilar i väntan på vinterns kyla och nederbörd.  Men denna period är nödvändig om man ska uppleva en ny vår när livet spirar överallt.  Allt blir nytt igen!

I kyrkan är det varken mörkt eller kyligt.  November börjar och slutar med en högtid. Alla helgons dag borde fylla oss med en obeskrivlig glädje: dagens evangeliet – saligprisningarna -  lär oss hur man bli ett helgon, som är att alltid sätt Kristus mitt i vårt liv, han som leder oss till himmelriket där våra våndor på jorden blir glömda och utbytta mot ett överflöd av lycka.  Alla kända och okända helgon väntar på oss, ber för oss och står som modeller för oss.  Deras liv är ett hjälp för oss att nå dit de är: i Guds närvaro där kärlek är allt i alla. Ett nytt liv utan ende, ett liv där nuet blir evighet.

Alla själars dag, den 2:a november, bjuder till introspektion. Vi är andliga nomader på jorden, på väg till vårt verkliga hem.  Varje ny dag måste vi kolla kompassen och justera rutten så att vi inte irrar på fel väg. Våra döda har kommit hem.  Vi må sakna dem och vara ledsna över deras frånvaro men samtidigt vet vi att de har nått sitt pilgrims mål: Herrens hus.   Jesus ger oss kompassen att följa i Markusevangeliet den 11 november: änkan som ger allt hon hade att leva på.  Därmed inte sagt att man bör se till att hamna i armod men man ska älska sin nästa så pass att man delar med sig, även om man har lite.  Kärleken hittar alltid ett nytt sätt att hålla sig levande när den tar sin näring i Jesu undervisning och sakramenten. Den tar inte slut utan den förnyar sig ständigt.

Den 3e november firas en spännande helgon som få känner.  Sankt Martin av Porres var en peruviansk lekmanbroder i den dominikanska ordern med särskilda och andliga gåvor.  Han var mulatt, öppnade ett barnhem och ett barnsjukhus, vilket var ovanligt i början på 1600-talet.  Han bekyddar dem som söker harmoni mellan olika raser. Vi behöver hans förböner fortfarande idag mer än någonsin.

Den stora högtiden i november är Kristus Konungens dag som avslutar kyrkoåret. Före 1969 kallades denna dag för domsöndagen.  Domedagen låter fruktansärt! Men vad ska hända denna dag egentligen? Ska basuner och trompetter ljuda? Troligen inte men säkert är att vi ska möta Kristi barmhärtighet!  Vi ska se den som har älskat oss intill döden för att återlösa oss och öppna för oss himmelens portar.  Är domen värdig en fest eller är frälsaren den som man ska hylla?  Självklart firar man konungen Jesus Kristus i hans rike, ett rike utan tårar, utan nöd, utan vånda, utan smärta; ett rike där kärleken lever, rättvisan råder,  där barmhärtighet har segrat, där vi ser Gud ansikte mot ansikte utan förskräckelse eftersom vi ska få del av hans kärlek.

Se, jag gör allting nytt! (Upp.21:5)  Vid uppståndelsen får vi allt nytt: en ny kropp, en ny bostad, en ny upplevelse av kärleken, den totala kärleksupplevelsen.  Bara tanken på vad som väntar oss borde fylla oss av en odödlig glädje och hopp.  Vi vet vägen dit: Kyrkan leder oss med apostlarna efterföljare, sakramenten och bön.  Se till att följa den säkra vägen under det nya året.  Gott nytt kyrkoår!