I förra programbladet lovade jag komma med             fortsättningen på äventyret och här är den…

…Nu ska jag berätta om en något senare vandring upp till kojan på berget. Det var samma höst och fortfarande lika mycket snö. Men eftersom jag nu gick från motsatt håll, där jag hade gått de flesta gånger, hade det bildats en antydan till stig som jag var bekant med. Men som vanligt kom jag iväg så sent på aftonen att det hann bli lika mörkt som förra gången. Då jag bara hade några hundra meter kvar, tappade jag bort stigen. Det är otroligt så mycket stenar, lågor och gropar det plötsligt finns nere i snön för att inte tala om alla enbuskar som inte var där förr. Men då var det ljust!   Det blev dubbelt så ansträngande, så farten minskade kraftigt. Plötsligt var det stopp.              Fötterna hade trasslat in sig i resterna av en tall som avverkats för många år sedan.  Min vänstra fot satt fast så jag föll ner i eländet. Som tur var hade jag övat upp färdigheten att vrida på kroppen, så ryggsäcken tog mark först. När jag ändå låg där på rygg med lågt under huvudet, passade jag på att vila mig en stund. Foten satt fast och ryggsäcken likaså. Under min vilopaus bestämde jag mig för att göra allvar av det jag tänkt göra; sätt upp reflexer längs stigen.            Sedan kröp jag ur ryggsäcken, lirkade lös foten och fortsatte upp till kojan.
    Det är bra med konfirmander. De hade hjälpt mig att samla ihop sönderplogade stakkäppar vid Silvervägen. Jag kapade till bitar av reflexerna, vilka under sommaren sattes upp i träden vid stigen. När jag nu går i mörker ser jag reflexerna på avstånd upp till hundra meter om ingenting skymmer dem, när jag tänt min lilla diodpannlampa.   Tänk att det går att se dem i det svaga ljuset!  Biskop Lönnebo har skrivit en liten bok som heter vägmärken.   Jag själv har inte läst den, men jag tror att den handlar om ord från Gud, som ska leda oss rätt på vår livsvandring. Kanske är det så att de också, liksom reflexerna kan ses i mörkret när de belyses.
     Nu är det så med de här käpparna vid vägen att de reflekterar i rakt motsatt riktning som ljuset kom ifrån. Därför måste ljuset komma från min omedelbara närhet. Hur kan jag då lysa på Guds reflexer?...   Så här kan det förklaras. Gud säger: ”Frukta inte, jag är med dig.”   I Kristus, världens ljus, är Han vid vår sida. Hans ljus reflekteras i Guds vägmärken så jag ser dem. Därför behöver vi inte gå vilse i en mörk värld. Vi får hjälp att hitta vägen till Guds berg. Låt oss vandra i ljuset liksom Han är ljus, vandra i Guds ljus.       
Guds rika välsignelse må lysa över oss alla!                         Hans nåd varar evinnerligen !                                         

                                           /   Ivar lundmark