Jag gav dig
   pensel och färg
   flöjt och noter
   frö och jord
   kompass och karta

Tillsammans har vi
   gråtit och skrattat
   lyssnat och pratat
   frågat och svarat
   kämpat och vilat

Nu står du
   på tröskeln

Jag har hjälpt dig
   att packa din väska

   Det mest naturliga är ibland det mest smärtsamma. Det är ett av livets många mysterier. När den tid man länge har sett fram emot och arbetat för äntligen kommer, kan den ofta vara en av de tyngsta i ens liv. Uppfyllelse och saknad är tvillingar. Deras gemensamma nämnare och brytpunkt är längtan.
   Att se sitt barn ta det avgörande steget till ett självständigt liv är kanske föräldraskapets underbaraste syn – och samtidigt dess svåraste. Barnaåren är förbi, liten är stor, föräldrauppgiften måste omdefinieras. Känslorna för den som står där på tröskeln, beredd att gå, är också blandade och inte sällan omvälvande.
   Också i det kristna livet behöver vi nå den punkt då vi är beredda att ta steget ut i ett större och mognare ansvarstagande. Vi kan inte stå på tröskeln och avvakta hela livet. "Vi skall inte längre vara barn", skriver Paulus till de kristna i Efesos. "… Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus" (Ef 4:14-15).
   Det är viktigt att som nykristen ge mognaden in i livet med Gud den tid som behövs. Växt och mognad behöver just tid kanske mer än något annat. Man får vara omogen och oerfaren, det är okey att tveka inför det stora livet med Gud.
   Samtidigt är det viktigt att inse att det kommer en tid då det är dags att ta steget ut i den större och vuxnare målmedvetenheten också som kristen. Likt en förälder har Gud utrustat oss alla med redskap av olika slag för att klara livet i världen. Likt en förälder är han med i livets olika skiften och stämningar. Vi har en Gud som både gråter och skrattar med oss, lyssnar på oss och talar till oss, ställer frågor till oss och svarar, kämpar med oss och vilar ut med oss.
   Han har helt enkelt packat resväskan tillsammans med oss. Därför kan vi lämna tröskeln i trygghet och med tillförsikt. Även om vi gör det med blandade känslor. Det är normalt.

   För sånt är livet när man växer.

Ur boken Händelsevis
av Lena och Otto Rimås